Vi som har följt er vet att det är en fantastisk insats som har lett fram till dagens invigning; och vi ser att den stora styrkan ligger i er förmåga till samverkan, och i ert starka lokala och regionala engagemang.

Vindelälven-Juhtatdahka är – som vi alla vet – unikt på många sätt, inte minst som ett av världens nordligaste biosfärområden, med stark förankring i både svenskt och samiskt kulturarv. Det är ett område med stor, regional potential för hållbar utveckling, från fjäll till kust, men också – det är jag övertygad om – ett område som kommer att bidra på många sätt till UNESCO:s globala nätverk av biosfärområden, programmet Man and the Biosphere.

Jag vet att ni har redan har sett möjligheterna i den gränsöverskridande samverkan som er status som biosfärområde nu öppnar upp. Och som ordförande i det svenska Unesco-rådet, vill jag idag särskilt lyfta det större nationella och internationella sammanhang, som biosfärområdet Vindelälven – Juhtatdakha kommer att ingå i.

1945, i ruinerna av ett förödande världskrig, skapades Unesco, FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur. Det var en tid, då krigets ondska låg som en skugga över världen; och ur den skuggan växte drömmen om en annan framtid.

”Eftersom krigen har sitt ursprung i människornas sinnen, måste försvaret av freden också byggas upp i människornas sinnen.” Så står det i förordet till UNESCO:s stadgar, och det är UNESCO:s viktigaste budskap än idag; ”to build peace in the minds of men and women ”.

Unescos biosfärprogram, Man and the Biosphere, lanserades 1971, som ett av många uttryck för idén om en fredlig samverkan, länder och människor emellan. Programmet handlar om att främja samspelet mellan människa och miljö, på vetenskaplig grund. När programmet tog form, strax för FN:s första miljökonferens, i Stockholm 1972, var tanken att biosfärområdena skulle vara platser för ”en rationell användning och bevarande av biosfärens resurser”.  Idag, nästan 50 år senare, finns över 700 biosfärområden, i 124 länder.

I ett längre historiskt perspektiv är det spännande att se hur tidigt Unesco, genom biosfärprogrammet, svarade upp mot en växande insikt om att fredsarbetet måste beakta de växande hoten mot världens miljö, och att miljöfrågan måste sättas i ett större socialt och vetenskapligt sammanhang.

Långt innan begreppet ”hållbar utveckling” hade fått verkligt genomslag i den internationella diplomatin, blev biosfärprogrammet ett viktigt mellanstatligt program, som förenade ekologiska och sociala mål.

Till skillnad från huvudspåret i den tidens miljöpolitik, som länge var starkt naturvetenskapligt och tekniskt inriktat, satte Unesco redan från början samspelet mellan människa och miljö i fokus. Man såg att omsorg om naturens resurser inte bara kan handla om att skydda och bevara, utan också måste handla om ett hållbart nyttjande. Även i områden med stora naturvärden måste det vara möjligt att försörja sig, bedriva företag, och utveckla ekonomin. Och i det perspektivet blev det tydligt hur en modern miljöpolitik måste breddas, för att införliva olika sociala och kulturella erfarenheter och sammanhang; inklusive urfolkens kulturarv, försörjning och näringar.

Kanske kan vi säga att Unescos bidrag till miljöpolitiken blev insikten om att vi, och för att bygga en hållbar välfärd, måste utgå från människors behov och livsvillkor, och ta vara på människors kunskap och kreativitet.  Vi måste klara att lösa problem. Vi måste kunna hantera spänningar och konflikt.

I ett längre historiskt perspektiv är det också spännande att se, hur Unescos biosfärprogram redan från början omfattade alla länder, både i Nord och i Syd, i en gemensam vision.

Idag kan vi tycka att det är självklart, men det är värt att påminna om, att när miljöpolitiken etablerades internationellt i början på 1970-talet, och när biosfärprogrammet lanserades, då var miljöfrågan i första hand en prioritet för de rika industriländerna, medan världens fattiga länder i första hand betonade vikten av fattigdomsbekämpning och ekonomisk utveckling, dvs. ekonomiska och sociala aspekter av hållbarhet.

Först helt nyligen, med FN:s Agenda2030, har världens länder fått ett gemensam framtidsprogram – byggt på insikten om att våra utmaningar är gemensamma, och att miljömål och sociala mål är oupplösligt förenade.

Miljömålen kan inte lösas om de sociala utmaningarna lämnas åt sidan; och sociala mål kan inte uppnås i en värld, där miljön exploateras och utarmas.

Idag är det Unescos önskan att biosfärområdena i världen ska bli modellområden för hållbar utveckling, och att de ska bidra till att förverkliga målen i Agenda 2030. Ett vägledande dokument för det arbetet är Lima Action Plan.

Unesco fattade beslut om Lima Action Plan 2016, ett år efter att FN:s generalförsamling hade antagit Agenda 2030. I Lima Action Plan sammanfattas de gemensamma teman som världens biosfärområden idag bör prioritera:

  • att bevara den biologiska mångfalden
  • att återställa och stärka ekosystemtjänster
  • att främja en hållbar användning av naturresurser
  • att skapa hållbara och rättvisa ekonomier, och livskraftiga samhällen
  • och att utveckla verktyg som kan mildra effekter av klimatförändringar och andra globala miljöförändringar.

Hur kan vi arbeta vidare med Lima Action Plan i Sverige, och i Västerbotten?

För ett par år sedan presenterade Naturvårdsverket en skrift om hur biosfärområdena i Sverige hittills har bidragit till genomförandet av Agenda 2030. ”Sveriges biosfärområden – arenor för implementering av Agenda2030”.

Det viktigaste budskapet i den rapporten är att biosfärområdenas stora styrka ligger i potentialen för dialog och samverkan. Med den utgångspunkten har de svenska biosfärområdena byggt kunskap, nätverk och resultat. Miljöinsatser har förenats med innovationer och lokal utveckling.

Det budskapet hoppas jag att ni tar med er. Dialog som grund för framsteg.

Jag hoppas också att ni i ert fortsatta arbete ska bäras av Unescos bredare historia och vision – visionen om utbildning, kultur och vetenskap som vägar till en hållbar framtid; ”… to build peace in the minds of men and women…”

För det Svenska Unesco-rådet, och för den svenska regeringen, är det en stor glädje att Sverige, med Vindelälven-Juhtatdakha, nu fått sitt sjätte – och största – biosfärområde.

Svenska Unesco-rådet ser fram emot god samverkan och vill önska er varmt lycka till!